BEA World 2007 - Shanghai
Posted: 2007.12.14 19:08
Summary:
Everyone (Marcus, Stefan and Georges) have arrived safely in China after a long and ordeous trip. It's cold, dark and slushy and we all feel quite at home. Stefan says "skitvärld". However, Dynamic Business Applications is the shit! More information in Swedish below:
Dag 1:
======
Vi delade på en taxi till Arlanda. Marcus hade varit ute och festat natten innan och hade inte ätit någonting på hela dagen. För att säkerställa tid till att inmundiga mat så lämnade han därför sitt hem på landet extra tidigt. Väl framme på Arlande så hamnade vi bakom ett par med två barn som bott 10 år i Australien och precis skulle flytta tillbaka efter ett och ett halvt, enligt paret plågsamma, år i Sverige. Kinesiska motsvarigheten till Echelon hade dock arbetat för högtryck och konstaterat att paret saknade visum för inträde till Kina. Det spelade tydligen ingen roll att de inte skull inträda i Kina utan direkt fortsätta Australien. En lokal Kinesisk agent tillkallades för att reda ut problemet. Agenten ringde upp huvudkvarteret och ett mycket långt samtal följde. Vår kinesiska är inte perfekt, men vi _tror_ att samtalet löd ungefär såhär:
<--->
Agent: Vi har ett par här med barn som saknar visum. De skall dock inte in i Kina. Måste vara nå't knas med systemet.
HQ: Men alltså, de skulle, rent teoretisk, kunna vara terrorister?
Agent: Det verkar inte troligt. Två lätt överviktiga vita medelålders västerlänningar och deras gemensamma två barn. Och de skall som sagt inte stanna i Kina.
HQ: Men alltså, de skulle, rent teoretiskt, kunna vara agenter med avsikt att hoppa av planet vid landningen och infiltrera Beijing?
Agent: Vilken del av överviktiga, vita, medelålders västerlänningar med två barn som skall vidare till Australien missupfattade du? Schyssta rå, jag tar det här på mitt ansvar. Flyget går snart och kön är rätt lång...
HQ: Men alltså, rent teoretiskt...
<osv>
<--->
Då detta tog obeskrivligt lång tid att reda ut så åts Marcus lunchmarginal upp; till Marcus stora förtvivlan inte av Marcus. Inte för att den verkade särskilt mättande. Marcus införskaffade därför, i ett lätt komaliknande tillstånd bör tilläggas, en "lunch" på pressbyrån. På vägen till kontrollen hinner Marcus inse att inköpet av en halvliter vätska kanske inte var morgonens mest klartänkta drag. Säkerhetskontrollanten påpekar mycket riktigt att det inte är tillåtet att införa vätska, varvid Marcus desperat frågar om det är okay att förtära vätskan på plats. Marcus hetsäter sin sena improvisationslunch vid säkerhetskontrollen.
Själva flygresan fortlöper utan större incidenter om man bortser från landningen; att landningsstället fortfarande sitter kvar kan troligtvis tillskrivas China Airs inköpsavdelnings avhållsamma inställning till Bombardier. Däremot borde kanske instrumentlandningsutrustning hamna på inköpslistan.
När vi står i kön för att komma in i Beijing så visar en tulltjänsteman sin kusligt precisa människokännedom genom att snabbt identifiera Georges som management. Tulltjänstemannen visar omedelbart förbarmande och hjälper Georges att riva Georges arrivalkort längs den perforerade kanten och därefter återlämna de två delarna. Han identiferar även Marcus och Staffan som relativt självgående ingenjörer och nickar belåtet när han ser hur kapabla vi är i perforeringsrivandets ädla konst. Vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt om vi kommit fram till passkontrollen utan för-rivna arrivalkort.
Viss förvirring uppstår vid bytet till flygplanet mot Shanghai. När vi checkar in vårt bagage så blir Georges muntligen hänvisad till Gate 25. Skriftligen blir vi dock alla hänvisade till Gate 24. När vi anländer vid Gate 24 så visas dock ett annat flightnummer än det på biljetten på skärmen vid gaten. Marcus frågar varvid gatepersonalen ler, nickar och indikerar att vi minsann hittat rätt. När boardingtiden väl infinner sig så anar Georges oråd. Marcus frågar igen och svaret denna gång blir att nej, nej det är inte här. Ni skall till Gate 24A. Muttrandes och svärandes över den oändliga visheten i att ha en Gate 24 _och_ en gate 24A så lyckas vi ändå hinna bort till Gate 24A och hamna på rätt flygplan. Vi borde väl insett detta och kalkylerat någon form av medel på 24 och 25...
Inte för att det hjälpte. Tydligen finns bara en fungerande isavfrostare tillgänglig i Beijing. Vi serveras maten redan innan planet startat. Klart dåligt tecken. Det har Friberg sagt. Efter drygt två timmar av väntan så lyfter vi mot Shanghai. Det hade kunnat vara i en buss mot en Nike-fabrik, så vi är rätt nöjda ändå...
Väl framme i Shanghai möttes vi av världens i särklass längsta taxikö. Taxifärden visar att kamikazie ursprungligen må vara ett japanskt koncept, men att det utvecklats till perfektion av kinesiska taxichaufförer. Vid minst ett tillfälle kan inte Georges låta bli att skrika ut i skräck och panik. Marcus förstår inte varför Georges klagar - Georges har till skillnad från de övriga resenärerna säkerhetsbälte.
Efter att vi installerat oss på hotellet sökte vi upp en autentisk kinesisk restaurang. Den visade sig vara koreansk. Marcus hävdar bestämt att han inte hade någon aning. Efter att ha fått panchan med både kimchi och mol-kimchi, ätit bulgogi och beställt in extra kimchi så är övriga i sällskapet inte helt övertygade om Marcus ovetskap. Mashisayo!
Dag 2:
======
Bästa frukosten någonsin! En och en halv timmes frukost innehållandes allt från sushi till dumplings. Shangri-La är ett frukostparadis!
Vi spenderade förmiddagen med att titta igenom slides och gå igenom våra respektive presentationer i Georges rum. Ett rum hade bokats i CBC (Customer Briefing Center) där vi skulle presentera för ett gäng blandat folk från BEA APAC. Georges tyckte dock att rummet var för litet då det var tre team som skulle närvara och lyckades skaffa oss ett överdimensionerat konferensrum med stora skinnfåtöljer och en projektor. Samtliga fem närvarande uppskattade fåtöljerna...
Därefter var det employee meeting. Inte mycket att tillägga. Det obligatoriska fotot av de närvarande anställda var som vanligt kaosartat.
Sedan fick Marcus den briljanta idén att gå till paviljongen och installera demos. Givetvis strulade precis allting. Stefan och Marcus var övertrötta och fnissade sig, till den övriga paviljongpersonalens stora häpnad, igenom hela övningen. Om något så har vi visat att JRockit är kul. Marcus hittade en artikel om JPS och filsystem utan rättigheter. Heja FAT. Heja Shanghai. Heja kineserna. En marknad helt utan legacy, det har Alfred sagt. Vi formatterade om en av partitionerna till NTFS (vilket är lite lurigare än man först kan tänka sig) och lyckades till slut få allting att fungera. Stefan skapade en CR för att se till att vi dokumenterar att attach-frameworket (och därmed local autodiscovery) inte fungerar om man har temp satt till en folder på en FAT disk under Windows. Zzzzz. Då klockan hunnit bli mycket och Georges redan sprungit i väg på fancy-pants middag med höjdare så beslutade vi oss för att dra till den koreanska restaurangen igen.
Fyra 60 centiliters öl senare tyckte vi att hotellbaren på 36:e våningen lät som en bra idé, där vi sedan inmundigade drinkar och löste BEA's och världens sammanlagda problem. Lösningarna var dock flyktiga och lös med sin frånvaro vid frukosten morgonen därpå.
Dag 3 (konferensdag ett):
=========================
Efter den nyss nämnda frukosten (utan Georges - fancy-pants middagen var tydligen tung), så gick vi till paviljongen och träffade Dennis. Vi spiffade upp demoscripten lite och gjorde allt lite mer lätttillgängligt.
Keynote! Alfred inledde på kinesiska. Lät ungefär som när Alfred pratar engelska.
SOA har bytt namn till Dynamic Business Applications. Woho!
(Thesis: SOA + BPM + Social Computing = Dynamic Business Applications)
Därefter hamnade vi i paviljongen där Marcus hittade lite blandade vänner från lite överallt i världen. Efter att ha pratat Mission Control tills rösten inte längre bar så shoppade Stefan och Marcus badbyxor i hopp om att hinna utnyttja faciliteterna på hotellet. Faciliteterna inkluderade ångbastu, bastu, bautastor jacuzzi, ännu större pool och skumma duschar med inställningar vid namn Tropical Rain och Ice Rain. Saweeeet!
På kvällen åt vi middag med ett gäng glada människor från Fuego, Jean-Philipe (Marcus kompis från Hong Kong-kontoret), Alex Toussaint, Sarah Kim från O'Reilly, Scott Musser och lite annat blandat folk. Maten var god och sällskapet trevligt. Framåt kvällen så urartade diskussionen något och gänget beslutade bland annat att nästa BEA World skall hållas i Argentina.
Dag 4 (konferensdag två):
=========================
Konferensdag nummer två började med ganska bra tryck vid vårt bås. Patrick Linskey kom förbi och Marcus lyckades lura honom att bygga om Kodo's profilerare som en plug-in till JRMC konsollen. Även Bill Roth kom förbi, som efter lite Mission Control demo bad Marcus maila Greg Mally angående att inkludera JRMC i Electra (den kommande Eclipse 3.3 baserade releasen av WLW). Vi höll även en meet the experts session, som till skillnad från Barcelona var smockfull och drog över tiden. Även Charles Paclat närvarade. Georges tipsade om att det kan vara den tysta tjejen längst bak i klungan som är viktigast att prata med. Mycket riktigt - hon kom från Citigroup och pratade JRockit problem med Stefan.
Everyone (Marcus, Stefan and Georges) have arrived safely in China after a long and ordeous trip. It's cold, dark and slushy and we all feel quite at home. Stefan says "skitvärld". However, Dynamic Business Applications is the shit! More information in Swedish below:
Dag 1:
======
Vi delade på en taxi till Arlanda. Marcus hade varit ute och festat natten innan och hade inte ätit någonting på hela dagen. För att säkerställa tid till att inmundiga mat så lämnade han därför sitt hem på landet extra tidigt. Väl framme på Arlande så hamnade vi bakom ett par med två barn som bott 10 år i Australien och precis skulle flytta tillbaka efter ett och ett halvt, enligt paret plågsamma, år i Sverige. Kinesiska motsvarigheten till Echelon hade dock arbetat för högtryck och konstaterat att paret saknade visum för inträde till Kina. Det spelade tydligen ingen roll att de inte skull inträda i Kina utan direkt fortsätta Australien. En lokal Kinesisk agent tillkallades för att reda ut problemet. Agenten ringde upp huvudkvarteret och ett mycket långt samtal följde. Vår kinesiska är inte perfekt, men vi _tror_ att samtalet löd ungefär såhär:
<--->
Agent: Vi har ett par här med barn som saknar visum. De skall dock inte in i Kina. Måste vara nå't knas med systemet.
HQ: Men alltså, de skulle, rent teoretisk, kunna vara terrorister?
Agent: Det verkar inte troligt. Två lätt överviktiga vita medelålders västerlänningar och deras gemensamma två barn. Och de skall som sagt inte stanna i Kina.
HQ: Men alltså, de skulle, rent teoretiskt, kunna vara agenter med avsikt att hoppa av planet vid landningen och infiltrera Beijing?
Agent: Vilken del av överviktiga, vita, medelålders västerlänningar med två barn som skall vidare till Australien missupfattade du? Schyssta rå, jag tar det här på mitt ansvar. Flyget går snart och kön är rätt lång...
HQ: Men alltså, rent teoretiskt...
<osv>
<--->
Då detta tog obeskrivligt lång tid att reda ut så åts Marcus lunchmarginal upp; till Marcus stora förtvivlan inte av Marcus. Inte för att den verkade särskilt mättande. Marcus införskaffade därför, i ett lätt komaliknande tillstånd bör tilläggas, en "lunch" på pressbyrån. På vägen till kontrollen hinner Marcus inse att inköpet av en halvliter vätska kanske inte var morgonens mest klartänkta drag. Säkerhetskontrollanten påpekar mycket riktigt att det inte är tillåtet att införa vätska, varvid Marcus desperat frågar om det är okay att förtära vätskan på plats. Marcus hetsäter sin sena improvisationslunch vid säkerhetskontrollen.
Själva flygresan fortlöper utan större incidenter om man bortser från landningen; att landningsstället fortfarande sitter kvar kan troligtvis tillskrivas China Airs inköpsavdelnings avhållsamma inställning till Bombardier. Däremot borde kanske instrumentlandningsutrustning hamna på inköpslistan.
När vi står i kön för att komma in i Beijing så visar en tulltjänsteman sin kusligt precisa människokännedom genom att snabbt identifiera Georges som management. Tulltjänstemannen visar omedelbart förbarmande och hjälper Georges att riva Georges arrivalkort längs den perforerade kanten och därefter återlämna de två delarna. Han identiferar även Marcus och Staffan som relativt självgående ingenjörer och nickar belåtet när han ser hur kapabla vi är i perforeringsrivandets ädla konst. Vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt om vi kommit fram till passkontrollen utan för-rivna arrivalkort.
Viss förvirring uppstår vid bytet till flygplanet mot Shanghai. När vi checkar in vårt bagage så blir Georges muntligen hänvisad till Gate 25. Skriftligen blir vi dock alla hänvisade till Gate 24. När vi anländer vid Gate 24 så visas dock ett annat flightnummer än det på biljetten på skärmen vid gaten. Marcus frågar varvid gatepersonalen ler, nickar och indikerar att vi minsann hittat rätt. När boardingtiden väl infinner sig så anar Georges oråd. Marcus frågar igen och svaret denna gång blir att nej, nej det är inte här. Ni skall till Gate 24A. Muttrandes och svärandes över den oändliga visheten i att ha en Gate 24 _och_ en gate 24A så lyckas vi ändå hinna bort till Gate 24A och hamna på rätt flygplan. Vi borde väl insett detta och kalkylerat någon form av medel på 24 och 25...
Inte för att det hjälpte. Tydligen finns bara en fungerande isavfrostare tillgänglig i Beijing. Vi serveras maten redan innan planet startat. Klart dåligt tecken. Det har Friberg sagt. Efter drygt två timmar av väntan så lyfter vi mot Shanghai. Det hade kunnat vara i en buss mot en Nike-fabrik, så vi är rätt nöjda ändå...
Väl framme i Shanghai möttes vi av världens i särklass längsta taxikö. Taxifärden visar att kamikazie ursprungligen må vara ett japanskt koncept, men att det utvecklats till perfektion av kinesiska taxichaufförer. Vid minst ett tillfälle kan inte Georges låta bli att skrika ut i skräck och panik. Marcus förstår inte varför Georges klagar - Georges har till skillnad från de övriga resenärerna säkerhetsbälte.
Efter att vi installerat oss på hotellet sökte vi upp en autentisk kinesisk restaurang. Den visade sig vara koreansk. Marcus hävdar bestämt att han inte hade någon aning. Efter att ha fått panchan med både kimchi och mol-kimchi, ätit bulgogi och beställt in extra kimchi så är övriga i sällskapet inte helt övertygade om Marcus ovetskap. Mashisayo!
Dag 2:
======
Bästa frukosten någonsin! En och en halv timmes frukost innehållandes allt från sushi till dumplings. Shangri-La är ett frukostparadis!
Vi spenderade förmiddagen med att titta igenom slides och gå igenom våra respektive presentationer i Georges rum. Ett rum hade bokats i CBC (Customer Briefing Center) där vi skulle presentera för ett gäng blandat folk från BEA APAC. Georges tyckte dock att rummet var för litet då det var tre team som skulle närvara och lyckades skaffa oss ett överdimensionerat konferensrum med stora skinnfåtöljer och en projektor. Samtliga fem närvarande uppskattade fåtöljerna...
Därefter var det employee meeting. Inte mycket att tillägga. Det obligatoriska fotot av de närvarande anställda var som vanligt kaosartat.
Sedan fick Marcus den briljanta idén att gå till paviljongen och installera demos. Givetvis strulade precis allting. Stefan och Marcus var övertrötta och fnissade sig, till den övriga paviljongpersonalens stora häpnad, igenom hela övningen. Om något så har vi visat att JRockit är kul. Marcus hittade en artikel om JPS och filsystem utan rättigheter. Heja FAT. Heja Shanghai. Heja kineserna. En marknad helt utan legacy, det har Alfred sagt. Vi formatterade om en av partitionerna till NTFS (vilket är lite lurigare än man först kan tänka sig) och lyckades till slut få allting att fungera. Stefan skapade en CR för att se till att vi dokumenterar att attach-frameworket (och därmed local autodiscovery) inte fungerar om man har temp satt till en folder på en FAT disk under Windows. Zzzzz. Då klockan hunnit bli mycket och Georges redan sprungit i väg på fancy-pants middag med höjdare så beslutade vi oss för att dra till den koreanska restaurangen igen.
Fyra 60 centiliters öl senare tyckte vi att hotellbaren på 36:e våningen lät som en bra idé, där vi sedan inmundigade drinkar och löste BEA's och världens sammanlagda problem. Lösningarna var dock flyktiga och lös med sin frånvaro vid frukosten morgonen därpå.
Dag 3 (konferensdag ett):
=========================
Efter den nyss nämnda frukosten (utan Georges - fancy-pants middagen var tydligen tung), så gick vi till paviljongen och träffade Dennis. Vi spiffade upp demoscripten lite och gjorde allt lite mer lätttillgängligt.
Keynote! Alfred inledde på kinesiska. Lät ungefär som när Alfred pratar engelska.
SOA har bytt namn till Dynamic Business Applications. Woho! (Thesis: SOA + BPM + Social Computing = Dynamic Business Applications)
Därefter hamnade vi i paviljongen där Marcus hittade lite blandade vänner från lite överallt i världen. Efter att ha pratat Mission Control tills rösten inte längre bar så shoppade Stefan och Marcus badbyxor i hopp om att hinna utnyttja faciliteterna på hotellet. Faciliteterna inkluderade ångbastu, bastu, bautastor jacuzzi, ännu större pool och skumma duschar med inställningar vid namn Tropical Rain och Ice Rain. Saweeeet!
På kvällen åt vi middag med ett gäng glada människor från Fuego, Jean-Philipe (Marcus kompis från Hong Kong-kontoret), Alex Toussaint, Sarah Kim från O'Reilly, Scott Musser och lite annat blandat folk. Maten var god och sällskapet trevligt. Framåt kvällen så urartade diskussionen något och gänget beslutade bland annat att nästa BEA World skall hållas i Argentina.
Dag 4 (konferensdag två):
=========================
Konferensdag nummer två började med ganska bra tryck vid vårt bås. Patrick Linskey kom förbi och Marcus lyckades lura honom att bygga om Kodo's profilerare som en plug-in till JRMC konsollen.
Även Bill Roth kom förbi, som efter lite Mission Control demo bad Marcus maila Greg Mally angående att inkludera JRMC i Electra (den kommande Eclipse 3.3 baserade releasen av WLW). Vi höll även en meet the experts session, som till skillnad från Barcelona var smockfull och drog över tiden. Även Charles Paclat närvarade. Georges tipsade om att det kan vara den tysta tjejen längst bak i klungan som är viktigast att prata med. Mycket riktigt - hon kom från Citigroup och pratade JRockit problem med Stefan.